ordluffare

Han frågade efter Gullmarsplan. Jag gav honom cykelvägen, bron, svängen, rondellen. Han tackade och gick. När han klev ut ur gatlyktans ljus undrade jag om mina ord räckte längre än nästa korsning. Jag tvekade. Frågan följde mig hela vägen hem. Stannade långt in på kvällen.

På hemvägen från mataffären ser jag en vithårig granne. Hon rullar sin dramaten ut från gångvägen, stannar, ser sig vilset omkring. Tjoar, svär: "Nu har jag gått fel igen." Hon viftar bort det, vänder på klacken. Fortfarande fel håll. Jag öppnar munnen för att säga något. Inget kommer.

En äldre man satt med en burköl i näven. Hopsjunken. Sänkt blick. Han rörde sig knappt. Bara satt där ensam vid grillplatsen i parken och höll bänken. Vanligen sitter de flera men nu var det bara han. Ingen kom. Rådet var inställt. Ingen hade meddelat honom.

En dokumentär om pendlare från 1992. En vithårig dam i Märsta går upp fem varje morgon och lyssnar på radio i köket. Till frukost: lättmjölk med den blåa kossan och cornflakes. På radion spelas Lambada. Buss, pendel, tunnelbana och buss igen innan hon är framme vid industrigrinden i Farsta. Hon säger inte mycket. ”Samma rutt i 30 år. Man vänjer sig.” Sen tittar hon ut genom fönstret. Hon har pratat klart. Utanför rör sig landskapet baklänges. Det finns någon känslomässig lärdom här. Jag önskar jag visste vad. 

Igår kväll gick jag en långpromenad.  Några trutar cirklade ovanför, skriade och följde mitt spår. Jag såg upp. Himlen såg tecknad ut, nästan för vacker för att vara sann. Efter en stund tystnade de och försvann. Jag gick vidare och kände mig, konstigt nog, helt hemma på jorden.

Utan att låta för storvulen känns det meningsfullt för mig att bara försöka återge världen så som jag ser den. Det finns något sant i det.