ordluffare

I Tjeckoslovakien fanns en man som kallades den siste riddaren. Han hette Josef Menčík. Han gick omkring i rustning fast året var 1938. Han red till häst och höll fast vid gamla ideal som om tiden valde fel väg vid vägskälet. När nazisterna marscherade in sägs han ha ridit ut mot pansarvagnarna. På hästrygg, i full rustning och höjt svärd. Jag vet inte om det är sant. Det spelar ingen roll. Vissa människor ser ut som skämt i sin egen tid. Sedan går tiden vidare och skämtet byter sida.

Läser om Leendert Hasenbosch. En bokhållare på Ostindiska kompaniet som strandsattes på Ascension som straff. Ensam. En tunna vatten, ett tält, lite verktyg och en ö som ser ut som om den aldrig riktigt bestämt sig för att vara beboelig. Dagboken som hittades efteråt trycktes i London 1726 som en moralpamflett, vilket gör hela historien lite skev redan från start: någon annan sätter rubriken på hans liv. Mot slutet blir noteringarna kortare, mer som protokoll. Som om själva skrivandet kostar vätska. Och så kommer den sista raden: "Den 9–14 oktober: levde som förut." Levde som förut. Det är ett fruktansvärt uttryck när “förut” redan är törst, sköldpaddor, fåglar, urin, och den där gradvisa upplösningen som sker när ingen svarar tillbaka. Det låter som bokföring: inga förändringar i läget. Summan kvarstår. Sedan tar trycket över med en kall redaktörsröst: journalen slutar abrupt, och om han dog, tog sitt liv eller blev räddad av ett skepp är ett mysterium. Det spökliga är att m...

Läser om Everett Ruess, äventyrarpoeten som försvann på 30-talet i Davis Gulch, Utah. Som 17-åring gav han sig ut på långvandringar. Han jagade skönhet i vildmarken och ville upplösas i naturen. Sista resan gjorde han 1934. Han återvände aldrig. Räddningsinsatser gjordes; på klipporna fann man hans signatur " NEMO 1934" , latin för "ingen", men inga spår av honom.  Kanske hittade han det han sökte.

Han frågade efter Gullmarsplan. Jag gav honom cykelvägen, bron, svängen, rondellen. Han tackade och gick. När han klev ut ur gatlyktans ljus undrade jag om mina ord räckte längre än nästa korsning. Jag tvekade. Frågan följde mig hela vägen hem. Stannade långt in på kvällen.

På hemvägen från mataffären ser jag en vithårig granne. Hon rullar sin dramaten ut från gångvägen, stannar, ser sig vilset omkring. Tjoar, svär: "Nu har jag gått fel igen." Hon viftar bort det, vänder på klacken. Fortfarande fel håll. Jag öppnar munnen för att säga något. Inget kommer.

En äldre man satt med en burköl i näven. Hopsjunken. Sänkt blick. Han rörde sig knappt. Bara satt där ensam vid grillplatsen i parken och höll bänken. Vanligen sitter de flera men nu var det bara han. Ingen kom. Rådet var inställt. Ingen hade meddelat honom.