March 24, 2025 at 20:13 PM
Läser om Leendert Hasenbosch.
En bokhållare på Ostindiska kompaniet som strandsattes på Ascension som straff. Ensam. En tunna vatten, ett tält, lite verktyg och en ö som ser ut som om den aldrig riktigt bestämt sig för att vara beboelig. Dagboken som hittades efteråt trycktes i London 1726 som en moralpamflett, vilket gör hela historien lite skev redan från start: någon annan sätter rubriken på hans liv.
Mot slutet blir noteringarna kortare, mer som protokoll. Som om själva skrivandet kostar vätska.
Och så kommer den sista raden:
"Den 9–14 oktober: levde som förut."
Levde som förut. Det är ett fruktansvärt uttryck när “förut” redan är törst, sköldpaddor, fåglar, urin, och den där gradvisa upplösningen som sker när ingen svarar tillbaka. Det låter som bokföring: inga förändringar i läget. Summan kvarstår.
Sedan tar trycket över med en kall redaktörsröst: journalen slutar abrupt, och om han dog, tog sitt liv eller blev räddad av ett skepp är ett mysterium. Det spökliga är att mysteriet inte känns romantiskt. Det känns administrativt. Som ett ärende som aldrig avslutades.