ordluffare

En dokumentär om pendlare från 1992. En vithårig dam i Märsta går upp fem varje morgon och lyssnar på radio i köket. Till frukost: lättmjölk med den blåa kossan och cornflakes. På radion spelas Lambada. Buss, pendel, tunnelbana och buss igen innan hon är framme vid industrigrinden i Farsta. Hon säger inte mycket. ”Samma rutt i 30 år. Man vänjer sig.” Sen tittar hon ut genom fönstret. Hon har pratat klart. Utanför rör sig landskapet baklänges. Det finns någon känslomässig lärdom här. Jag önskar jag visste vad. 

Igår kväll gick jag en långpromenad.  Några trutar cirklade ovanför, skriade och följde mitt spår. Jag såg upp. Himlen såg tecknad ut, nästan för vacker för att vara sann. Efter en stund tystnade de och försvann. Jag gick vidare och kände mig, konstigt nog, helt hemma på jorden.