April 26, 2025 at 18:17 PM
Jag läser om det smått otroliga mötet mellan Hernan Cortés och Geronimo Augilar i den nya världen. År 1519 hade spanjorerna 3 större posteringar i Centralamerika när Cortés och hans män inledde sin plundring av México. Kuba, Dominikanska Republiken och Panama. Allt längre västerut var ett svart hål, helt outforskat territorium för européerna. Där någonstans, i utkanterna av civilisationen satte Cortés segel mot det okända. Han hade han ingen aning om vilka faror han skulle ställas mot.
Döm då av hans förvåning när de landsteg i Yucatán och möttes av infödingar som frågade om de kom från Spanien. Spanjorerna såg frågande på varandra och undrade vad de yrade om. "Va? Sa de Spanien? Nej, tolken måste hört fel." Men icke, tydligen hade ett fartyg förlist i området åtta år tidigare. Ombord hade bland annat franciskanermunken Gerónimo de Aguilar funnits. De flesta skeppsbrutna dog, men Aguilar överlevde som slav bland mayaindianerna, lärde sig deras språk – och blev en av de första européerna att på djupet uppleva livet i det okända landet.
Mötet mellan Cortés och Aguilar måste varit i det närmaste övernaturligt. En osannolik frälsning för Aguilar men för Cortés kanske mest snopet. Som att resa till Mars och upptäcka att grannen redan byggt hus där. Plötsligt var det okända inte så okänt längre.
Hela berättelsen ger en känsla av att världen alltid är lite märkligare, lite mer osannolik än man tror.
