February 02, 2025 at 22:06 PM
Jag läser om den tyske skattletaren August Gissler som tillsammans med sin fru Elise startade koloni på en avlägsen ö i Stilla havet i slutet av 1800-talet. De bosatte sig på ön för att leta efter en gömd piratskatt. Det kanske låter som ett paradis men var allt annat än det. Tillvaron var slitsam och kan sammanfattas i fyra ord: regn, svält, sjukdomar och råttinvasion. De grävde och grävde men hittade ingen skatt. Bosättarna droppade av en efter en och till slut var det bara August och Elise kvar. De slet vidare, fortsatte envetet att söka efter skatten. När provianten nästan var slut fick August för sig att bygga en flotte och seglade iväg till närmaste hamn för att fylla på förnödenheter. Han stack och lämnade kvar Elise på ön helt ensam. Med råttorna. Han skulle inte bli borta längre än några veckor meddelade han. Hans lilla utflykt tog 6 månader. 6 Månader!
Jag får rysningar. Jag förstår inte att han kunde lämna sin fru på det sättet. Det övergår allt förstånd. Vad sjutton tänkte han på? Obegripligt. Visst, hon överlevde och fick återse sin man men vad sysselsatte hon sig med under den tiden? Strandsatt på en ö ute i Stilla havet, utan mat eller rinnande vatten. Vilken prövning. Hon måste ha känt sig som världens sista levande människa och ifrågasatte nog sina livsval både en och två gånger.
Hennes styrka och uthållighet är beundransvärd. Hon borde vunnit ett pris, vara omnämnd i historieböcker både här och var men hennes namn går inte ens att googla. Vad skulle motsvarigheten vara idag? Resa till Mars och lämna sin fru där?
Jag är mållös. Mållös!