ordluffare

På tåget lyssnade jag till två tjejer som tog tåget hem efter midsommarfirandet. En av tjejerna babblade oavbrutet. Helt filterlöst kommenterade hon allt hon såg genom tågfönstret som om verkligheten inte existerande när hon inte hörde sin egen röst.  Utrop i tåget: "Nästa Sundbyberg."  Hon: "Är vi i Solna nu?" Hennes kompis: "Nej." Hon: "Inte? Det ser ut som Solna. Kolla såna butiker finns i Solna, samma ju." Hennes kompis: "Mm."  När vi passerade en sekelskiftlänga i Karlberg. "Jag skulle aldrig kunna bo i Hagastan. Du ser ju själv, bara en massa fula nybyggen, blä."  Hon fortsatte: "Ser du där borta? sa hon och pekade ut i tomma luften. "Det där ser ut som en byggarbetsplats men det kanske är nåns trädgård?" En sekunds tystnad sedan utbrast hon: "Hur kan folk låta det se ut sådär? Sin egen gård liksom, städa lite för sjutton!"  Enbart minuter till Centralen. Det kändes som att vi kröp fram. Jag tryc...

Utanför Pizzeria Rhodos står två gubbar och svär högljutt på finska. Den ena har en lurvig sak i koppel. Det ser ut som om de bara skulle ta jycken på en promenad, men råkade fastna i ett vattenhål. Hunden kastar sin husse en blick full av uppgivenhet, som om han sett den här filmen förut. Jag passerar dem, går ett tiotal meter, när en svordom spräcker kvällsluften. Jag vänder mig om. Gubben med hunden ligger på marken. Han svär fortfarande. Hunden står bredvid och tittar på, oförändrad. Med hjälp av den andra gubben och ett rangligt staket lyckas han till sist ta sig upp. Men han ser ut att kunna ramla igen när som helst. Jag står kvar en stund och tittar. Sen går jag hem.