ordluffare

Det var en sån där typisk stockholmsk natt som glidit över i tidig morgon. Tunnelbanan hade börjat gå igen, men ingen tänkte ändå på hemgång.  Venus hängde lågt över Slussen och hade samma glans som en trasig gatlykta, samma glans som livet just innan man slår i en trottoarkant, samma glans som Elins blick när hon sa att det inte var mitt fel - men ändå reste till Malmö. Samma glans som botten på en plastmugg med billig whisky från ett parkbänksfyllo utanför Pressbyrån. Bredvid honom låg en ICA-kasse fylld med lösa tändstickor. Vad som hänt med lådan visste ingen, allra minst han själv. Långt bortifrån, nånstans bland gränderna i Gamla stan, hördes ett dovt, rassligt ljud. Någon som spelade Crowded House från en mobilhögtalare - halvt ironiskt, halvt på fullt allvar. Jag tog en klunk, drog upp dragkedjan och började driva mot skönsången, mot Gamla stan, fast jag egentligen skulle åt andra hållet.  Hey now hey now, don't dream it's over...

Klockan är 22.15 och jag öppnar fönstret för att ta in försommarkvällen. Det jag ser är en dansk hockeysupporter. Något sorgset vilar över honom. Han stannar tvärt, som om han glömt plånboken på arenan, men istället för att vända om störtdyker han rakt in i en buske. Han är borta länge. Till slut tittar han fram med en påse starköl. Han öppnar en burk Tuborg, tar en lång löddrig klunk och stapplar sedan hopsjunken vidare mot Söder - som om han tänkt tillbringa natten på en parkbänk i väntan på morgontåget hem.